mirellospirello

Nu är jag hemma igen!jag saknar mauritius..jag grät som jag vet inte vad,saken är det att jag längtat dit en sådan lång tid och sedan måste jag saknat dom igen,men jag åker snart dit igen.Jag träffade en kille där nere som jag saknar med och mina kusiner,mormor,morbror och moster.

Panikångesten är nog borta!Det är bara det att man har räddslan där innom sej som är jobbig,man får vell kämpa i mot bara och vara tuff..Man måste gå vidare och glömma alla alla tankar som gör en rädd och intala sej själv att nu är det så att jag kollat upp allt och det var som det skulle. känslan kan vara jobbig och djup.Men det här är psykiskt och inte fysiskt!så kom  i håg det alla som går igenom samma sak,Det är två olika saker på psykiskt och fyskiskt!

Man kan tro att det är fysiskt ibland,men om inte har något fel och så,så är det  bara psykiskt.Det finns där i huvudet och rör till!Det är inget att bry sej om,men hur kan man säga så? , det är inte lätt att intala säg själv det.
Jag vet att det finns många som går igenom detta och har sin svåra period och det är smärtsamt för man bryter i hop och gråter ut all sin räddsla och samt känner att ingen förstår en.Jag kände så,men dom bryr sej,man man måste tala om för varndra vad det är man går igenom för stunden för om man inte hjälper varandra är det inte lätt att komma ifrån räddslan.

Mina vänner förstår nu vad det är jag går igenom och dom hjälper mej,så om jag mår dåligt säger jag det till dom och vi går i väg och pratar ut..och de är så det ska va,men ibland har man ingen vid sin sida och då tappar man greppet och får sammanbrott och det innebär att man tappar kontrollen för stunden och alla tankarna sammlas kring en just vi det tillfället,och det skapar tårar och man orkar inget mer,så känner man sej,man vet inte riktigt vad man ska göra,för att man ta sej till rätta.

Ni kan inte förstå hur jobbigt det känndes att gå igenom den svåra tiden jag gjorde.Jag skämmdes nästan och tyckte att det var prinsamt att få det i klassrumet och bland folk..och speciellt när det inte fanns något att oroa sej för,men det ska man inte..för jag skämms inte längre!Det är absolut inget att skämmas för,folk kan tycka att det är löjligt när man berättar om det,men det är tvärtom!Det är modigt att kunna berätta om det man går igenom och inte dölja det.Dölja förvärrar bara oss mäniskor man ska vara uppriktig så är det bara.Så ni som hållar allt innom er,tänk på att det kan bli för mycket av det!så prata ut istället.

Ps.bilderna kommer snart från resan kram kram